Historik

Mellan åren 1903–1954 fanns det 21 arbetsstugor i Norrbotten, merparten av dem i de meänkielitalande områdena. Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor bildades 1903, med säte i Luleå. I styrelsen satt bland andra lektor Carl Svedelius, biskopen i Luleå stift samt länets landshövding.

Arbetsstugorna var till för barn som levde under fattiga förhållanden eller som hade långa avstånd till skolan. Arbetsstugorna fungerade som internat med fri kost och logi men barnen skulle också lära sig att utföra vissa sysslor, följa regler, prata svenska och ta till sig svensk kultur. Barnen som bodde på arbetsstugan skiljdes från sin familj och åkte oftast hem bara i samband med skollov.

Systemet med arbetsstugor löste i flera fall problemet för kommunerna att ordna med skolgång även i avlägsna delar av kommunen. Arbetsstugorna inrättades med insamlade medel men från 1908 utgår statsbidrag för varje enskilt finsk- eller samisktalande barn som antas. Med tiden blev det helt förbjudet att prata meänkieli eller finska i arbetsstugorna och eftersom verksamheten var statsfinansierad blir detta en tydlig del av assimileringspolitiken.

När arbetsstugorna avvecklades övergick de medel, gåvor och donationer som fanns kvar till Stiftelsen Norrbottens läns Arbetsstugor. Stiftelsen har fram tills ett arbete inleddes tillsammans med Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset inte riktigt tagit itu med sitt förflutna. Det är ett faktum att det både funnits fördelar och nackdelar med arbetsstugorna i Norrbotten. Det stiftelsen måste hantera är att arbetsstugorna var en del av den systematiska assimileringspolitik som fördes i Sverige och att barn i många fall for illa av den hantering de utsattes för i under sin tid i arbetsstugorna. Enligt forskningsuppgifter har totalt 5 500 barn vistats i arbetsstuga.

Stiftelsen utvecklar nu sitt arbete med att hitta vägar till försoning.